ALL IN, JESSICA

Just i detta nu sitter jag förmodligen med hela munnen full med Ceasarsallad och skrattar rätt ut så alla ser min tuggade mat. Sådär härligt avslappnat som irriterar alla nyktra som tittar. Men vet ni va, jag kommer inte bry mig, för jag har druckit vin och då är allt skönt och alla ska sluta bry sig.

Är man nykter bryr man sig.
Är man tipsy slutar man tänka sig för så förbannat.

Skönt?

Jag var faktiskt sliten hela dagen igår. (har jag blivit för gammal för att dricka alkohol?) Försökte sysselsätta mig, måla fasad, klippa gräset, träffa bror min men där bak i lillhuvudet satt den där dvärgen och sa åt mig att gå och lägga mig. Det gjorde jag inte och vid sextiden när jag fick besök av en av de allra bästa så kändes det bra. Höll mig vaken till närmare två och somnade som ett litet barn. Bra Jess.

Nu sitter jag och funderar på om en löprunda är vad jag behöver för att starta dagen. En liten en bara. Svettas lite, känna pulsen stegra, blodet pumpa och benen jobba. Den här söndagen blir förmodligen ingen superrolig dag så då kanske det är lika bra att börja med något energigivande...

Vi hörs.

Det blev löpning och mannen tyckte det var skönt. Det är framsteg. Det är ju trots allt lite lättare om man har någon att springa med...om man är på ungefär samma nivå vill säga :)

Nu sitter han här och sover och jag som bara sovit elva timmar sammanlagt de två senaste nätterna är pigg. Jaja, det är inte synd om mig men ni som känner mig vet att jag gillar att sova. Det ligger på min topp-tio-lista på saker jag gillar. Ett par av de andra punkterna är

- Chips
- Pepsi max
- Dra bort flagande hud
- Få lön

och så vidare...

Borsta tänderna, tvätta bort ansiktet, byta om till sovtrosor och krypa ner. Godnatt från huset nedanför backen bredvid berget vid grusvägen i skogen.

Känner en viss irritationsnivå idag. Kan hända att det beror på sömnbrist annars är det väl bara...att det är mycket som irriterar idag kanske.

Kollegorna diskuterar jobbrelaterade saker som förvisso är väldigt viktiga men jag orkar inte bry mig och pluggar in IPoden i öronen istället. Rihannas sexiga texter och ljuva stämma fyller mitt huvud.

Folk som inte kan motionera ute när det regnar irriterar mig. Jag är så trött på "löpning idag, nej, det regnar ju". Lata idioter, säg att ni inte orkar istället, ingen har dött av att bli dygnsur.

Att jag alltid får fyra likadana mail från Svensk byggtjänst så fort de har ett utskick. Står jag på er lista fyra gånger eller VAD ÄR PROBLEMET? Jag har avanmält mig sju gånger, tror ni det hjälper?!

(borttaget irritationsmoment som jag valde att ta bort därför att jag säkert får höra moralpredikningar från högfärdiga pk människor och det blir ytterligare ett irritationsmoment)

Jag har en puderrand på mitt linne. Nu måste jag knäppa de två översta knapparna på skjortan för att den inte ska synas. Och då stramar skjortan över mina små boobies så det liksom öppnas mellan knapparna. Knäppt skjortan ända upp och bobbies-öppen-spänd knapprad. Snygg-Jess.

Någon som vill ut och springa med mig idag eller? Jag har förmodligen en del aggression att bli av med.

Jag är oftast ganska tuff, det har jag nämnt för er innan. På jobbet står jag på mig, det finns ingen anledning att låta snickarna, "de äldre" eller någon annan trampa på en. På det privata planet kan jag också vara tuff.

Jag har inga speciella fobier. Höjder går bra, spindlar går bra (om de int kryper typ I mitt öga), blod och sår och spy, ingen fara.

Men det finns en sak som skrämmer skiten ur mig. Som gör mig till en sån himla liten människa, som får min tuffhet att vara som bortblåst och det är oväder. Regn, blåst och åska. Om det kommer i höga doser. Naturens krafter kan jag inte motarbeta och det är nog det som gör mig så rädd.

Nu ikväll har det varit galet oväder här. 7000 ml regn i timmen och stormbyar som blåser ner alla träd häromkring (nej, men det kändes så). Självklart är inte sambon hemma då. Nej. Så här har jag suttit i fosterställning och lyssnat efter träd som knäckts. Alice i famnen. Jag vågar inte gå och lägga mig för tänk om något händer när jag sover, då är jag inte beredd och kan kanske inte ta mig härifrån.

Jag är inte van vid att vara rädd och därför känner jag mig som världens tönt. Hur blir man av med väder-rädsla?

Nästa gång hoppas jag herrn är hemma. Då är det aldrig någon fara. Annars får jag gärna ringa 20-meter-bort-grannen, det vet jag. Eller så åker jag hem till MAMMA. Det är dags att svälja stoltheten Jess...det är okej att vara rädd...och visa det.

Morgonens fundering:

Snarkar jag när jag sover på bussen? Och i så fall, snarkar jag högt?

Om svaret är ja på båda så vill jag inte veta det. Då hade jag aldrig vågat slumra igen.

Tänk om jag hade haft huvudet under armen i ytterligare trettio sekunder.

Jag skyndade mig från jobbet för att hinna med bussen hem. Tar "mitt vanliga säte" och börjar leta efter mp3:n i jackfickan.

Hittar bilnyckeln.
Ja jäklar, jag tog ju bilen till jobbet.

Kastar mig av bussen i sista sekund.

Om jag hade åkt med bussen hela vägen hem och sen kommit på mitt misstag hade jag nog tyckt att denna dagen varit åt helvete för då hade jag fått ta den andra bussen tillbaka för att hämta bilen. Så blev det inte och dagen har varit fin. Jag känner mig mjuk och fin i kropp och själ.

Det är okej att bo ute i skogen, jag har lugnat ner mig.

Det är lurigt det där med att blir förbannad. Jag är oftast lugn, eller oftast kanske var att ta i men ibland är jag lugn när jag borde flippa. Men så blir det en liten grej av ingen bestämd karaktär och jag blossar upp och blir helt tokig. Med all rätt tycker jag. Det är skönt att bli förbannad. Jag borde koka över oftare, stampa hårdare i golvet när jag går, svära över sakers jävlighet, ringa upp och skälla ut fler människor som förtjänar det.

Och jag gör det också.

Det finns en del som känner mig som den lugna Jessica, den samlade, eftersom det inte funnits anledning att visa er någon annan sida men sen finns det ni andra som vet hur det kan gå till...och det är ni som känner mig bäst.

Människor som aldrig någonsin blir arga ska man akta sig för.

Om jag ska bada imorgon... Eller i alla fall fläska ut mig på stranden så får helt enkelt kvällen ägnas åt att göra sig "folkmassevänlig". Lika bra att börja nu.

Kanske även strama till låren med en löprunda. Det var ju trots allt snart 48 timmar sedan.

Det blev knappt några blåbär i år. Väldigt trist. Kanske hade jag kunnat plocka så det räcker till en paj men jag vill att det ska vara ett mörkblått hav när jag väl vandrar ut i skogen med stövlar och myggspray. Vi har fått ett rött hav istället (om det nu syns på bilden). Lingon i MASSOR. Men jag vill inte plocka lingon för de är inte goda att äta direkt när man plockar dem och det är det som är den största njutningen.

Ser ni min brännskada? Jo, jag väljer att kalla det det för det är nästan hela fingret som skadats. Jag läcker kan man säga. Brännskadevatten rinner längs fingret dagarna i ända. Med en gnutta överdrift.

Klockan är ju ganska mycket men det är det värt när man färgat håret, gjort sig av med diverse hårsamlingar, fixat till ögonbrynen, blivit överlycklig efter att man hittat en hel burk med mineralpuder och sist men inte minst bajsat och kissat Alice och gjort henne redo för sömn.

Nu känns det allt gott att krypa till kojs.

En handduk under huvudet för att inte färga hela övre delen av sängen i bajsbrunt kanske? Jag minns hur det såg ut förra gången.

Imorgon är en ny dag. Ännu en semesterdag med träning och presentinköp på agendan.

Godnatt från oss här ute i skogen.

Kändes som att jag fick ordentliga, snusförnuftiga tips vad gällde min onda fot av Cecilia igår. Både här på bloggen och på Facebook så nu är det vila som gäller och sen ska jag se om det är skorna det är fel på. Senast den 1 juni kan jag lämna tillbaka dem.

Eller vila och vila, ingen löpning. Idag eller imorgon tänkte jag kasta mig på cykeln och dra runt en mil eller två. Uppför och nedför, eller nej tvärtom eftersom jag bor på en kulle. Då jädrar ska jag svettas.

Annars har jag tagit ledigt imorgon för att vinka av min bättre hälft som ska på resa med jobbet. Och jag är inte det minsta avundsjuk. Men men...jag får vara hemma med Alice-fis, gå på tjejmiddag, träffa min syster med sambo, sova ut, träna och äta spenatsoppa! I like!

Nu ska det sista filas till här på jobbet innan hemgång.

Fan och fan och fan säger jag. Jag har nyligen kommit igång med träningen och nu springer jag 5-7 km tre gånger i veckan. Det är lagom och räcker så för mig.

Jag köpte nya skor för ett tag sedan och igår var andra gången jag sprang med dem. Första gången kändes hur bra som helst och även när jag tog på mig dem igår.

Tar bilen och åker till löpspåret. Känner lite redan när jag går att det gör ont i utsida vänster fot. Springer dryga fem kilometer men känner då att det börjar göra mer ont och när jag kommer hem för att duscha och slappa så kan jag knappt gå på foten.



Det är där det gör ont. Alltså inte under foten utan på sidan. Som ett blåmärke känns det när jag trycker där men det syns inget. När jag sen då belastar foten så strålar smärtan ca 10cm upp mot benet. Ingen akut smärta men jag haltar litegrann och någon löpning är det inte tal om.

Vad göra?

Jag gör det absolut sämsta och googlar på nätet. Nu har jag förmodligen både cancer, hälsporre, fel skor, behov av antibiotika, inlägg i skorna, ingen träning på ett minst ett halvår och en fot som för alltid kommer att krånga.

Vad händer nu?

Jag tänker mig ett par dagars vila för att se om det släpper. Två insmörjningar per dag med Voltaren och två omgångar värktabletter (antiinflammatoriska) per dag, så hoppas jag att det ger med sig. Jag tänker att det inte borde vara skorna eftersom jag var i en affär där jag fick både stå still och de kollade mina fötter och jag fick springa på band och sen fick jag springa med tre olika sorters skor. Det borde inte vara där det failar.

Kanske överbelastning? Jag gick ju 21 kilometer förra söndagen. Skulle jag väntat mer än fya dagar innan jag gav mig på löpningen efter det?

Någon! Hjälp mig! Orka gå till vårdcentralen och sen bli runtskickad!

Jag har världens bästa frisör, har jag sagt det? Hon heter Elin i alla fall och är en ung snärta på under 25 år. Glad, pigg och härlig. Hon säger åt mig hur jag ska göra med mitt hår och så gör jag så och så blir det bra och så får hon klippa det var tredje månad.

Jag och Robban satt och pratatde om mitt hår (?) igår och då påminde han mig om att jag inte varit och klippt mig på säkert ett halvår.

"Inte för att det syns och hade det gjort det så skulle jag aldrig se det ändå men det känns som att det var längesedan du var hos Elin"

"Ja, det har du rätt i....säkert sex månader sedan. Hujedamej"

"Det är bäst du går dit så inte Elin tror att du har lämnat henne för en annan"

Skräck.

Jag ringde Elin så fort de öppnade imorse och bokade in en tid dir. Och det blev verkligen dir eftersom tiden jag fick är idag. Jag har inte lämnat dig Elin, idag ses vi igen och du får klippa bort allt det slitna precis som vanligt. 1 mm eller 3 cm, du bestämmer.

Pix, förresten. Det är ett störtskönt ord. Låter och känns skönt i munnen. Mer sånt, det är ett ord som ska få större plats i min ordbank.

Pix.